Mitt stora hästintresse lades redan när jag var väldigt liten,hur och när exakt vet jag inte men det har alltid funnits där. Som barn kunde jag drömma mig bort om jag såg hovspår på vägen. Det var så lite som behövdes för att sätta tankar och ideer i huvudet. Började på Alvesta ridskola som 10-11- åring,fick där ofta rida dom lite större och knasiga hästarna. Jag började tidigt att tjata och spara pengar till en egen häst, vi fick alltid välja godis eller peng till helgen . Jag valde oftast en veckopeng.Tiden gick jag hade skrapat ihop 4500 kr och tyckte att det var mycket och att det säkert skulle räcka,vi for för att titta på olika hästar men vi tog första bästa, som man inte ska göra. Den hästen hette Stina ett 4-årigt fjordsto knappt inriden. Ni kan ju tänka er vad hon sprang med mig,rätt in i skogen om hon ville. Mitt intresse för häst höll dock i sig och jag växte i uppgiften och gav henne sedan en match. Hon gav mig 2 föl och en våldssam start på karriären. Som 16-åring köpte jag mina första Islandshästar. Hremmsa dräcktig med Eldur och Hekla springande bredvid, Litla-Blida som 1-åring. Jag föll handlöst för dessa hästars kapacitet och vilja. Med en avel i liten skala och stor envishet köpte jag som 18-åring ytterligare några hästar tänkta till min turridning. Jag för land och rike runt och köpte in några stycken däribland Nagli , Rodi och Sjorni. Ihop med dom startade jag min bana och erfarenhet. Jag expanderade och höll både kurser och lektioner.Ridturer alla dagar i veckan dubbla pass på helgerna, Hästarna och alla trevliga människor genom årens lopp har gjort min dröm levande. När sedan livet gick in i ett nytt skede med småbarn och allt vad det för med sig så kunde jag bibehålla tempot med hästarna. Mellan amningarna och blöjbyten smög jag in ridturer och träningspass. Med hjälp av lillasyster Åsa kunde jag driva turridningen till fram för 6 år sedan. Då kände jag att det var läge för någor annat.Jag avvecklade ridhästarna och satsade mer på avelsarbetet, det är vår när de första fölen föds. Det finns inget härligare än att se ett nyfött litet mirakel som en oskriven bok, på vingliga ben. Dom föds och dom dör, mina trorjänare har börjat falla ifrån sådant är ju livet, man ser saker i ett annat perspektiv tar inte längre saker för givet. Jag tränar unghästar för fullt dom har ju blivit några stycken, känlan att börja med stapplande steg till att susa fram i full fart är ju obeskrivlig. Hinner inte skriva mer nu men forts följer.....